Pappa du börjar bli roligare nu

sa våran älsta dotter i morse när vi åt frukost ihop. Det syntes att Maken blev glad. Han hade provtagning på morgonen. Och idag kom det brev från Öppen vårdsteamet om att han har telefontid men sin läkare. Då får vi veta om Litiumnivån är rätt.

I morse sa jag till Maken att vi nog inte kan ha sex förän hans svettigar slutat. Annars riskerar jag att drunkna. Det är inte dåligt vad han svettas. Jag måste försöka rengöra bäddmadrassen. Allt blir ju blött.

Nu ska jag laga mat för sedan har vi en massa projekt för kvällen. Det är så häftigt att han börjat göra saker. Att jag inte behöver tigga och be på mina bara knän.

Åh snart kommer han hem! Det är lite som att vara nykär, fast inte den intensiva fysiska kontakten man har då. Mer på ett själsligt plan. :-)
kram

Tre kvällar i rad

har han använt motionscykeln. Det är lite häftigt.

Han är fortfarande trött frampå eftermiddagen, men efter att få egen tid på tåget hem så är han pigg och glad när han kommer hem. Det var som vi pratade om i kväll att så här hög i stämningsnivån har han inte varit på 2,5 år. Och ändå är det ju inte över normal.

I morgon ska han in och ta prover på lituimnivån. Han ska ta prover 2-3 månad.

I kväll skulle jag så gjärna somna i hans famn, men jag tror inte riktigt att han kommit så långt upp att han skulle gilla det.

Jag undrar om jag alltid kommer gå runt och undra när nästa deprission är på väg. Gå och leta tecken. "Är han mer inåtvänd?""Brusar han upp fortare?" Det är ju inte för att jag vill måla fan på väggen, men jag vill mota Olle i grinden för att underlätta för oss alla fyra. Om vi tillsammans kan upptäcka det i tid och behandla så behöver inte någon av oss lida mer än nödvändigt. Hoppas jag inte verkar helt snurrig.

Nej nu måste jag nog sova.

kram

Det går framåt

I morse gick han till jobbet utan att jag vaknade. Han kom tom i håg medicinerna själv. Det känns skönt.

Och när han kom hem så började han röjja hobbyrummet för att sedan cykla 20 minuter på motionscykeln. Det är bra iom att han inte gjort så mycket på väldigt lång tid så har konditionen sjunkit i botten. Efter det har han suttit och tittat på tv med mig.

Hoppas bara att biverkningarna ger sig så att han inte måste sluta med nya medicinerna. Jag har inte sett honom så pigg på länge.

Det är som att få tillbaka sin man efter att bott med 2 småbarn och en tonåring. Underbart. Inte för att vi har något ordentligt samliv, men jag är glad att kunna ha en vettig konversation med honom.

kram

Bra helg

På det hela taget tycker jag det varit en bra helg. I går blev det inte så mycket gjort som jag tänkt mig, men framför allt för att jag var så trött. Maken och jag har hållt på med lite planerings och prioriteringsbitar. Det blir bra när allt är klart. Det är otorligt skönt att ha någon att bolla ideer med igen. Det har ju inte varit så stor vits med det senaste året egentligen.

Men nu när Maken fått tillbaka tankekraften igen så är det jättekul.

Han har problem med biverkningar av Litiumet. Han har otrolig trötthet i musklerna. Dessutom tycker jag att han svettas med men det vet jag inte om det är en biverkan. I går tyckte jag inte att det blev lika många irrationella humörutbrott som de andra dagarna. Jag vet inte om han mår lite bättre eller om det är för att han kanske skärper sig.

Idag var han och jobbade. Första dagen sedan semestern. Vad han sa när jag pratade med honom på eftermiddagen så gick det bra, men han lär ju vara helt slut.

kram

I går kom han hem

Det känns lite konstigt. Och som vanligt när han går upp eller ner är han ojämn i humöret. Ena sekunden tyst och avståndstagande, nästa arg och sarkastisk för att nästa ledsen och förstående. Det är bland det jobbigaste som finns. Det är på sätt och vis lättare när han är konstant nere. Då vet jag vart jag har honom. Just nu vet jag inte hur han reagerar från en stund till nästa.

Det jag saknar mest är att få somna i hans famn eller få en spontan kram. För att inte tala om sex. Jag greppar att han inte vill ha fysisk närhet när han mår så dåligt. Men det hindrar inte mig som är frisk att längta.

I bland känner man sig så ensam. Det känns som om alla andras liv är som en jämnväg. Medans en annans är som en berg-och-dalbana. Jag vet ju att det inte är så, men ändock.

Nej nu ska jag nog försöka varva ner framför TV:n.

kram

Sovar dag idag

I natt fick han en massa tabletter att sova på, men det lyckades inte förrän han fick någon sorts lugnande vid 01.20. Den sova han på i till 10 rycket när jag blev väckt. Jag försökte ringa vid 8.20 men fick inge riktigt svar utan gav upp. Han mindes inte det efteråt.

Sedan har han lidit av världens baksmälla hela dagen. Han drog sig ut på en promenad , men sa att han gick och la sig igen. Stackarn!

Nu börjar han längta hem till sin egen säng. I morgon kommer han hem. Det kommmer kännas lite konstigt. Nu har jag ju rått mig själv i en vecka nästan. Men det ska bli skönt

kram

Piggare för var dag

I morse ringde Maken straxt efter nio och sa att han gick ut på en promenad. Han var ute i 1-1,5 h. Medan han gick så spånade han på husprodjekt. Det var länge sedan han hade tid och ork att hålla på med sånt.

På eftermiddagen sov han två timmar middag. Det visar ju lite på hur långt det är kvar. Men jag är glad så länge det går åt rätt håll och det känns lite som om det är bra om det skyndas långsamt så att vi alla hinner med i svängarna. Tänk om vi kunde få tillbaka det vi hade en gång för så länge sedan. Innan han började bli så trött av deprissioner eller trissad av hypomani.

Jag börjar äntligen landa när det gäller att ha honom borta så kommer han snart hem. Jag längtar så.

Kram

En helt ny man

Halv fyra somnade han i natt. Då hade han fått två Imovan.

Men han sa att han började känna en viss förbättring i går kväll.

Och idag var han tom hungrig. Så när jag och barnen var ner i dag så var han ganska pigg. Vet inte hur mycket han höll skenet upp för att få oss och känna oss uppskattade. Efter att ha lämnat barnen hos mina föräldrar gick vi på McDonalds och satt och pratade lite. Jag var så hungrig att jag mådde illa. Och han åt en andra kvällsmat. :-) Det är ett gott tecken.

Och nu när jag pratade med honom var han trött. Så då kanske han somnar i kväll och får sova i natt. Åhh det är så skönt att det börjar vända. Det är bara hoppas att det fortsätter så här tills läget är stabilt.

Nej nu ska jag gå och decka. Jag är så trött.

kram

Idag känns det lite lättare.

Jag "pratade" med en tjej i går på snack som berättade hur det varit för henne. Hon mådde bra nu. Det var så skönt att höra. Att någonstans där framme finns ett ljus i tunneln. En väg ut. Till en dräglig tillvaro.

Jag ska köpa dosett till Maken i veckan så att vi kan hålla reda på så att han tagit medicinerna.

Det ska bli så skönt när han kommer hem igen. Även om han inte alltid gör så mycket här hemma så betyder hans närvaro så mycket.


kram

Var ner till Maken idag

Vi var till hamnen och åt glass. SEdan åkte vi ut till mina föräldarars stuga 10 minuter utanför Nyköping och njöt av tystnaden. Mina päron var på begravning i Hälsingland i dag. Min morbror trillade av pinn för 1,5 vecka sedan.

Jag märkte hur jobigt han började få det. Så jag föreslog att vi skulle skjutsa tillbaka honom. Ingen av oss fick äns en kram.:-( Han ville bara in till sin säng på avdelningen. Fast han viste att han måste äta först. Personalen tjatar om sånna saker. Han hade knappt sovit inatt fast han fått Imovan. :-( Han ligger bara och tänker.

Vi kom överäns om att vi inte ska komma ner i morgon utan pyssla här hemma. Det känns jobbigt att han inte vill träffa oss. Även om jag förstår honom.

Nu kommer han inte hem förrän tidigast torsdag. Så i praktiken får vi se när han kommer hem.

Usch det har gått så rysligt fort ner nu senaste veckan så jag är så tacksam för att han är inlagd. Han har sakta dalat senaste månaderna och nu har det varit fritt fall. Han har helt tappat aptiten osv. Och jag har svårt att tänka mig att de kommer släppa i väg honom i vilket skick som helst. Men å andra sidan vet man ju inte med dagens vård.

Just nu känner jag mig så nere att jag bara vill gråta. Jag tyckte han verkade ännu sämre idag än i går. Ska vi någon gång hitta en tillvara som inte är becksvart eller kantad med moln. Det ska bli skönt när barnen hoppat i säng och jag får vara med mig själv och inte behöver behärska mig så att inte tårarna ska rinna nerfr kinderna. Jag hoppas att medicinerna kommer hjälpa honom. Och snart.

Ibland så är skilnade mellan att vara anhörig till en psykisk sjuk och ha problem själv hår fin. Under de riktigt jobbiga perioderna så tror man att man ska bli tokig. Man grubblar och tänker. Försöker reda ut allt och förklara för andra.

kram

Så trött

Jag grubblade i går kväll. Det är jag bra på tidvis.

Jag funderar på hur Maken har det, om det var rättbeslut och han kommer att bli bra.

Slutliga beslutet att läggas in var ju hans, men det är ju inte så att jag inte pratat och bearbetat honom. Tänk om han blir ännu sämre.

Om är en förskräklig sak.

Jag trodde jag skulle känna mig glad och lättade när jag fått in honom så han får hjälp. Det ända jag känner mig är förvirrad och rastlös. Ska det vara så? Är det normalt? Vad är normalt?

Vi kanske åker ner och hälsar på honom på eftermiddagen. Vi får se hur han mår.

kram

Då ligger maken inlagd

Jag fick tag på Öppenvårds teamet i dag. Som tur var så skulle de ha konferans på fm. Så de tog upp honom. Vid lunch ringde läkaren och sa att han hade möjlighet att lägga in Maken om han ville för att han ska bli instäld på Lithium. Maken nappade även om han inte vill bli inlagd så vill han ju må bättre och om det är ända vägen så vist.

Så när jag slutade jobba åkte jag hem och hämtade honom och åkte ner till psykakuten för inskrivning. Jag såg på Maken hur han led. Så fort han är bland folk han inte känner sätter han upp en fasad, men när vi satt och pratade med läkaren såg jag hur den krakilerade. Han orkade inte.

Jag hoppas att det här blir bra. Han blir insatt på Lithium och Cipralex och får Atarax vb och Imovan till natten.

Efter senaste veckorna hoppas jag så enormt på detta. Läkaren som vi pratade med sa att om medicinen ställs in rätt så kan livet bli normalt. Jag minns inte hur det var. Det var så länge sedan

kram

Lite bättre idag.

I dag har Maken kunnat ordna mat till barnen när jag jobbade och varit lite social när jag kom hem. Men jag märker på honom att han är trött.

Problemet är att jag inte vet om han är trött på grund av medicinen eller pga något annat. Logiskt skulle han ju slå över i hypomani vid för hög dos, men tänk om läkaren har fel och han inte har riktiga hypomani perioder då skulle ju ,antar jag, en övermedicinering göra honom trött.

Bara lösryckta tankar.

kram

Tänk vad skönt det skulle vara med ett normalt liv. Med en man som inte pendlar. Nu har han sovit i stort sett konstant senaste dagarna. I går när jag jobbade fick barnen inte mat förrän halv tre. I dag har han sovit i stort sett hela dagen.

Jag vet inte hur länge jag orkar göra allt här hemma. Jag försökte ringa Psykiatriska öppenvårds teamet, men det var upptaget hela deras telefontid. Hopplöst! Jag måste få tag i dem. Han mår inte bra. Min erfarenhet säger mig att det nog är dags för medicinbyte. Han är trött och håglös och får ibland vid plötsliga ljud ångest. Inte lika mycket just nu som för några veckor sedan. Däremot oroar jag mig för när han ska börja jobba igen efter semestern. Kommer han att klara av att möta folk och ta konflikter.

Han balanserar hela tiden på gränsen till sin deprission för att de är så rädda att han ska slå över till hypomani.

Kram