Tänk vad skönt det skulle vara med ett normalt liv. Med en man som inte pendlar. Nu har han sovit i stort sett konstant senaste dagarna. I går när jag jobbade fick barnen inte mat förrän halv tre. I dag har han sovit i stort sett hela dagen.

Jag vet inte hur länge jag orkar göra allt här hemma. Jag försökte ringa Psykiatriska öppenvårds teamet, men det var upptaget hela deras telefontid. Hopplöst! Jag måste få tag i dem. Han mår inte bra. Min erfarenhet säger mig att det nog är dags för medicinbyte. Han är trött och håglös och får ibland vid plötsliga ljud ångest. Inte lika mycket just nu som för några veckor sedan. Däremot oroar jag mig för när han ska börja jobba igen efter semestern. Kommer han att klara av att möta folk och ta konflikter.

Han balanserar hela tiden på gränsen till sin deprission för att de är så rädda att han ska slå över till hypomani.

Kram