Tiden går så fort

Vad har hänt? Ja. Det har varit några turer ner. Det känns som en evig berg och dalbana. Nu är Cipralex höjd till 20 mg. Fast jag börjar fundera på om det är något på gång. Och då menar jag inte deprision utan hypomani.

Han var vaken 1,5 dygn, sov vi och för sig i natt, men inte natten innan. Så mycket sex som vi haft senaste veckan har vi inte haft på mycket länge.

Så vida allt inte går över styr så tror jag det är bra om han får en liten uppåt period efter allt svart. Dessutom skulle han bli vansinnig om jag drog ner medicinen nu. Och bara han inte får riktig mani så är det lungt, Men jag läste någonstans att en viss procent av alla som har hypomani får mani. Men det är ingen ide att grubbla över saker som kanske inte kommer hända. Vi får väl se tiden an.

Men funderingarna finns ju där.

kram

Lugnt igen

Det var en period som var lite jobbig. Det tog tid innan han svarade på medicinhöjningen, men sedan har det varit lungt.

Så nu är det bara att vänta och se hur länge det dröjjer till nästa svacka.

Det är lite stressande.

Jag antar att det är det och allt runt omkring som gör att min kropp mår lite skit.

Jag får hela tiden höra att det är Makens ansvar att söka hjälp, men det är ju jag och barnen som lider när han rasar. Ligger det inte då i mitt intresse att han får den medicin och behandling som han behöver.

kram

Tecknena är klarare nu men..

som vanligt stämmer det inte med tidigare år. Kaske också för att han bytt medicinering. Hans minne har försämrats och insiativförmågan en aning. Klara sömnrubbningar. Jättesvårt att somna och kan sedan sova hela dagen. Det ger till följd att han har svårt att komma i väg till jobbet. Jag funderar på att kontakta hans chef och prata med honom. Så att han vet om att det är något på gång. Ska prata med Maken om det.

En sak som vi båda har iaktagit de senaste deprisiva perioderna är att när det börjar dala så får han som röda fläckar i ansiktet, massor med mjäll eller eksemaktigt i hårbotten och magen blir sämre. Förstoppning varvat med diarée. Om det är någon annan med bipolär eller deperition som upplevt samma sak får ni gjärna kontakta mig. Det skulle vara lite intressant om det är vanligt eller att det bara han eller att det sammanfaller av en tillfällighet.

Snart kommer väl tjatet från mina föräldrar igen. De brukar alltid framlägga att det vore bättre för mig och barnen om jag lämnade honom. Fattar de inte att de bara gör det jobbigare för mig i en redan jobbig situation. Det är inte lätt att vara anhörig och få livet att gå ihop. Visst det kanske skulle kunna vara lättare för mig att leva själv och få ett "normalt" liv. Men han är ju alltid mina barns far. Och hur skulle han kunna träffa dem när han är så labil i sin sjukdom. Det skulle aldrig fungera. Hur skulle jag kunna veta att allt fungerar.

Dessutom älskar jag ju honom. Den friska personen djupt där inne. Jag inser ju att den mannen jag en gång träffade nog aldrig kommer fram igen i och med sjukdom, mediciner och händelser genom åren som ändrat oss båda. Och man slänger ju inte bara bort 12 år bara så där.
Jag tycker de kan stötta mig i stället.

Just nu har jag givit upp tanken på att ha sex. Om en månad är det 6 månader sedan sist. Jag minns inte äns hur det var. Det känns i bland mer som ett kompisskap. I bland vet jag inte äns om jag får krama honom eller smeka honom över håret eftersom han har så svårt med kropps kontakt. Jag vill ju inte öka hans problem.

På måndag eller tisdag ska jag ringa Öppen psykiatrin igen. Det är dags för hjälp. Dessutom tror jag det borde vara dags för Litium-prov. Det var länge sedan sist.

Nej nu ska jag göra lite nytta.

kram

Så var det dags igen!

Jag kan inte tänka mig att det är något annat.

Han sover fortfarande fast han sov hela natten. Och han har haft semester i 2,5 vecka och inte fått speciellt mycket gjort. Jag håller på att hämta mig från influnsan. Och hade hoppats på att slippa sköta rulliansen här hemma alltför tidigt.

JAg måste ringa Öppenvårds teamet på måndag. Vi höjde ju medicindosen för någon vecka sedan, men det tar väl tid innan det ger någon effekt.

Kram

Hoppas vi motar Olle i grind

De senaste veckorna har han blivit mer och mer trött och ofokuserad. Vi har hoppats att det var en tillfällig svacka pga arbetsbörda och årstiden, men det verkar inte så. Så i morse höjde vi dosen till 15 mg Cipralex. Hoppas att det har possetiv inverkan. Det står på ordination att dosen kan höjas från 10 till 15 om 10 inte räcker och det gör den inte just nu.

Nu får vi hålla tummarna. Jag orkar inte med en riktig svacka just nu. Då vet jag inte vad jag gör. :´-(

kram

Länge sedan sist

Läget är lungt. Allt fungerar bra. Han äter sina Litium- och Cipralex-tabletter och fungerar som normalt. Det ända som fortfarande inte är tillbaka till vad man kan säga normalt är vårt samliv. Sedan han skrevs ut från sjukhuset har vi haft sex en gång. Och även om det har blivit lite ökning på kramar och sånt så är det inte speciellt tillfredställande för någon som är frisk och längtar efter mer.

Men det kanske kommer. Läkaren ordinerade en kärlekssemester. Han trodde att det skulle ge resultat. Det finns inga medicinska hinder längre.

Fast jag börjar oroa mig för våren. Det är bara en månad kvar tills tecknen brukar börja bli tydliga på en deprision om cykeln fortsätter. Jag hoppas att de nya medicinerna kommer göra så att han inte hamnar där i vår.

Den som lever får se.

kram

Är det lugnet före stormen?

Det har varit lugnt nu ett tag. Vågar man tro på det? Att det ska hålla i sig menar jag. Maken har gått och tagit prover var 3:e vecka för att kolla Litium-nivån. Och Cipralexen har minskat från 15 mg till 10. Jag är lite nervös hur det ska gå. Jag tog på eget bevåg och minskade dosen i dosetten succesivt så att att förhoppningsvis inte besvären ska bli så svåra. Jag vet inte om det kan bli några besvär vid en medicinminskning, men logiskt verkar det vara att det kan bli det.

Han är piggare och mer företagsam än på åra tal, men samlivet lyset med sin frånvaro. :´-(

I bland känns det som om han inte vara nära mig alls. Antingen är det fel på mig eller också är han inte så pigg än att han orkar med den fysiska biten. Men det är trist att leva i mer ett kompisskap än ett äktenskap. Jag frågade i helgen när jag smekte honom över ryggen om det var skönt. och han sa att det var både och. Jag måste villigt erkänna att jag inte riktigt förstår hur han menar. Jag vet inte vilka delar han inte tyckte om. Jag vet att jag annalyserar för mycket. Men det är svårt att låta bli.

Nej nu kanske jag ska ordna lunch.

kram