Hösten börjar komma smygande

Jag börjar bli tröttare som alltid. Jag är så solberoende. Jag längtar redan till nästa vår. Jag avskyr perioden mellan mitten av oktober till mitten av februari. Vissa dagar när solen skiner kan jag städa hela huset och tvätta och jobba på en dag. En annan dag när solen inte skiner är jag glad om jag får fram lunchen.

Maken mår ganska bra. Han har bivärkningar på magen och ska byta Litiumsort. Tyvärr är det ett licenspreparat så det tar lite tid att få hem det. På måndag har han provtagning.

Fredagen förra veckan hade han telefontid med läkaren. Maken sa att läkaren blivit generad när han skulle fråga om vårt samliv förbättrats. Ja det är väll samma som det varit på länge. JAg tror vi har haft sex 7 gånger på hela det här året. Ändå är det kramarna som jag saknar mest. Att få somna i hans famn. Men det kommer väl så småningom.

Jag har frågat honom om han vill att jag ska börja ta insiativ till samvaro( jag slutade med det när jag insåg vilken förödande effekt alla nobbningar hade för min självkänsla). Om han ville men inte orkade ta insiativ, men han trodde det var för tidigt. :-(

Ibland har jag pressat honom till att jag får en kram eller ligga i hans famn en stund även när han mår som sämst, annars går jag under. En kram om dagen är bra för magen. När det gått över en vecka utan en kram eller klapp eller någon annan ömhets betygelse så tycker jag livet är tungt. Nu har han ju kommit så långt att han faktiskt kramar mig i bland och så, men det känns lite som att bo med en vän eller en bror.

Och just nu är han förkyld. Och vad vet vi kvinnor om smärta... Jag har bara fött två barn..

kram