I går kom han hem

Det känns lite konstigt. Och som vanligt när han går upp eller ner är han ojämn i humöret. Ena sekunden tyst och avståndstagande, nästa arg och sarkastisk för att nästa ledsen och förstående. Det är bland det jobbigaste som finns. Det är på sätt och vis lättare när han är konstant nere. Då vet jag vart jag har honom. Just nu vet jag inte hur han reagerar från en stund till nästa.

Det jag saknar mest är att få somna i hans famn eller få en spontan kram. För att inte tala om sex. Jag greppar att han inte vill ha fysisk närhet när han mår så dåligt. Men det hindrar inte mig som är frisk att längta.

I bland känner man sig så ensam. Det känns som om alla andras liv är som en jämnväg. Medans en annans är som en berg-och-dalbana. Jag vet ju att det inte är så, men ändock.

Nej nu ska jag nog försöka varva ner framför TV:n.

kram