Var ner till Maken idag

Vi var till hamnen och åt glass. SEdan åkte vi ut till mina föräldarars stuga 10 minuter utanför Nyköping och njöt av tystnaden. Mina päron var på begravning i Hälsingland i dag. Min morbror trillade av pinn för 1,5 vecka sedan.

Jag märkte hur jobigt han började få det. Så jag föreslog att vi skulle skjutsa tillbaka honom. Ingen av oss fick äns en kram.:-( Han ville bara in till sin säng på avdelningen. Fast han viste att han måste äta först. Personalen tjatar om sånna saker. Han hade knappt sovit inatt fast han fått Imovan. :-( Han ligger bara och tänker.

Vi kom överäns om att vi inte ska komma ner i morgon utan pyssla här hemma. Det känns jobbigt att han inte vill träffa oss. Även om jag förstår honom.

Nu kommer han inte hem förrän tidigast torsdag. Så i praktiken får vi se när han kommer hem.

Usch det har gått så rysligt fort ner nu senaste veckan så jag är så tacksam för att han är inlagd. Han har sakta dalat senaste månaderna och nu har det varit fritt fall. Han har helt tappat aptiten osv. Och jag har svårt att tänka mig att de kommer släppa i väg honom i vilket skick som helst. Men å andra sidan vet man ju inte med dagens vård.

Just nu känner jag mig så nere att jag bara vill gråta. Jag tyckte han verkade ännu sämre idag än i går. Ska vi någon gång hitta en tillvara som inte är becksvart eller kantad med moln. Det ska bli skönt när barnen hoppat i säng och jag får vara med mig själv och inte behöver behärska mig så att inte tårarna ska rinna nerfr kinderna. Jag hoppas att medicinerna kommer hjälpa honom. Och snart.

Ibland så är skilnade mellan att vara anhörig till en psykisk sjuk och ha problem själv hår fin. Under de riktigt jobbiga perioderna så tror man att man ska bli tokig. Man grubblar och tänker. Försöker reda ut allt och förklara för andra.

kram