Tre kvällar i rad

har han använt motionscykeln. Det är lite häftigt.

Han är fortfarande trött frampå eftermiddagen, men efter att få egen tid på tåget hem så är han pigg och glad när han kommer hem. Det var som vi pratade om i kväll att så här hög i stämningsnivån har han inte varit på 2,5 år. Och ändå är det ju inte över normal.

I morgon ska han in och ta prover på lituimnivån. Han ska ta prover 2-3 månad.

I kväll skulle jag så gjärna somna i hans famn, men jag tror inte riktigt att han kommit så långt upp att han skulle gilla det.

Jag undrar om jag alltid kommer gå runt och undra när nästa deprission är på väg. Gå och leta tecken. "Är han mer inåtvänd?""Brusar han upp fortare?" Det är ju inte för att jag vill måla fan på väggen, men jag vill mota Olle i grinden för att underlätta för oss alla fyra. Om vi tillsammans kan upptäcka det i tid och behandla så behöver inte någon av oss lida mer än nödvändigt. Hoppas jag inte verkar helt snurrig.

Nej nu måste jag nog sova.

kram