Tecknena är klarare nu men..
som vanligt stämmer det inte med tidigare år. Kaske också för att han bytt medicinering. Hans minne har försämrats och insiativförmågan en aning. Klara sömnrubbningar. Jättesvårt att somna och kan sedan sova hela dagen. Det ger till följd att han har svårt att komma i väg till jobbet. Jag funderar på att kontakta hans chef och prata med honom. Så att han vet om att det är något på gång. Ska prata med Maken om det.
En sak som vi båda har iaktagit de senaste deprisiva perioderna är att när det börjar dala så får han som röda fläckar i ansiktet, massor med mjäll eller eksemaktigt i hårbotten och magen blir sämre. Förstoppning varvat med diarée. Om det är någon annan med bipolär eller deperition som upplevt samma sak får ni gjärna kontakta mig. Det skulle vara lite intressant om det är vanligt eller att det bara han eller att det sammanfaller av en tillfällighet.
Snart kommer väl tjatet från mina föräldrar igen. De brukar alltid framlägga att det vore bättre för mig och barnen om jag lämnade honom. Fattar de inte att de bara gör det jobbigare för mig i en redan jobbig situation. Det är inte lätt att vara anhörig och få livet att gå ihop. Visst det kanske skulle kunna vara lättare för mig att leva själv och få ett "normalt" liv. Men han är ju alltid mina barns far. Och hur skulle han kunna träffa dem när han är så labil i sin sjukdom. Det skulle aldrig fungera. Hur skulle jag kunna veta att allt fungerar.
Dessutom älskar jag ju honom. Den friska personen djupt där inne. Jag inser ju att den mannen jag en gång träffade nog aldrig kommer fram igen i och med sjukdom, mediciner och händelser genom åren som ändrat oss båda. Och man slänger ju inte bara bort 12 år bara så där.
Jag tycker de kan stötta mig i stället.
Just nu har jag givit upp tanken på att ha sex. Om en månad är det 6 månader sedan sist. Jag minns inte äns hur det var. Det känns i bland mer som ett kompisskap. I bland vet jag inte äns om jag får krama honom eller smeka honom över håret eftersom han har så svårt med kropps kontakt. Jag vill ju inte öka hans problem.
På måndag eller tisdag ska jag ringa Öppen psykiatrin igen. Det är dags för hjälp. Dessutom tror jag det borde vara dags för Litium-prov. Det var länge sedan sist.
Nej nu ska jag göra lite nytta.
kram
En sak som vi båda har iaktagit de senaste deprisiva perioderna är att när det börjar dala så får han som röda fläckar i ansiktet, massor med mjäll eller eksemaktigt i hårbotten och magen blir sämre. Förstoppning varvat med diarée. Om det är någon annan med bipolär eller deperition som upplevt samma sak får ni gjärna kontakta mig. Det skulle vara lite intressant om det är vanligt eller att det bara han eller att det sammanfaller av en tillfällighet.
Snart kommer väl tjatet från mina föräldrar igen. De brukar alltid framlägga att det vore bättre för mig och barnen om jag lämnade honom. Fattar de inte att de bara gör det jobbigare för mig i en redan jobbig situation. Det är inte lätt att vara anhörig och få livet att gå ihop. Visst det kanske skulle kunna vara lättare för mig att leva själv och få ett "normalt" liv. Men han är ju alltid mina barns far. Och hur skulle han kunna träffa dem när han är så labil i sin sjukdom. Det skulle aldrig fungera. Hur skulle jag kunna veta att allt fungerar.
Dessutom älskar jag ju honom. Den friska personen djupt där inne. Jag inser ju att den mannen jag en gång träffade nog aldrig kommer fram igen i och med sjukdom, mediciner och händelser genom åren som ändrat oss båda. Och man slänger ju inte bara bort 12 år bara så där.
Jag tycker de kan stötta mig i stället.
Just nu har jag givit upp tanken på att ha sex. Om en månad är det 6 månader sedan sist. Jag minns inte äns hur det var. Det känns i bland mer som ett kompisskap. I bland vet jag inte äns om jag får krama honom eller smeka honom över håret eftersom han har så svårt med kropps kontakt. Jag vill ju inte öka hans problem.
På måndag eller tisdag ska jag ringa Öppen psykiatrin igen. Det är dags för hjälp. Dessutom tror jag det borde vara dags för Litium-prov. Det var länge sedan sist.
Nej nu ska jag göra lite nytta.
kram
posted by Blue time at 09:08
4 Comments:
Jag känner igen mig i det som du beskriver som anhörig till en manodepressiv. Kämpa så länge du orkar men tillåt dig själv att skapa ett nytt liv!
Läser och känner mig sorgsen, känner igen den oro som du måste ha. Hemma här är det bättre än på länge så man vågar börja hoppas...
:)
har varit tillsammans med en manodepressiv i nastan 2 år. Han har varit öppen med sjukdomen sen första dagen vi träffades. I början så förstod jag inte riktigt vad sjukdomen innebar. Jag trodde att det var hans karaktär. Men nu förstår jag vad alla varnade mig för. Alla säger till mig att lämna honom, att jag kommer att få ett oerhört svårt liv med honom. men jag älskar honom, och vill inte ge upp.
Min pojkvän är medicinerad, men har ändå skiftande humörsvängnigar hela tiden. Han har lämnat mig 4 gånger och i början förstod jag inte att det har mycket att göra med att han är sjuk..det kan gå några dagar o sen så har han en annan uppfattning.jag känner igen mig mycket i det du skrev om kroppskontakt, ibland så kan han vara jätte kall och ibland så är det tvärtom. det gör ont, och jag vet inte om det bästa vore att lämna det nu( jag e 25 år), innan det går längre tid o och det bara blir svårare...därför undrar jag, hur blir det med åren? fast han är medicinerad( depakine) håller symptomen i sig hela livet? kram
Hej!
Jag är själv bipolär typ II .
Jag är nu 24 år och fick diagnosen när jag var 18 men allt var kaos innan det med.
Du frågade om olika symtom när han var deppig och ett av dem var magen.
Jag fick problem med magen men trodde då att det berodde på medicinen. Sen slutade jag med alla mediciner. (Gjort så till o från under hela tiden sen jag fick diagnosen eftersom mediciner inte riktigt har funkat för mig)
Jag trodde att magen skulle bli bättre när jag slutade med medicinen men det blev den inte. När jag hade varit lös i magen i kanske 2 år och mina vänner tjatade om att jag skulle gå till vårdcentralen så gjorde jag tills slut det. Mest för att magen begränsade mitt liv så mycket.
Jag började stanna hemma för jag tyckte det var jobbigt att gå ut på grund av magen.
Jag fick i alla fall diagnosen IBS och den hänger nog ihop med bipoläriteten.
När jag blir stressad, orolig får ångest och mår dåligt så blir min mage sämre.
Jag vet inte om det här hjälper nånting men för mig var det väldigt skönt att få ord på varför min mage var som den var för då slapp jag skämmas vilket jag gjort tidigare.
Jag tycker det är väldigt fint att du bryr dig och gör så mycket för din man.
Jag är ganska själv med min sjukdom. Min pojkvän/fästman/sambo orkar inte riktigt med att hantera min sjukdom så när det är något så håller jag tyst och löser det själv. Det är otroligt jobbigt men jag känner att jag inte kan kräva att han ska orka.
Hur orkar du med sjukdomen?
Är din man bra på att prata om hur han känner?
Med vänliga hälsningar
Zara
( om du vill svara så kan du skicka ett mail till denrutigazebran@hotmail.com )
Skicka en kommentar
<< Home