Är det lugnet före stormen?

Det har varit lugnt nu ett tag. Vågar man tro på det? Att det ska hålla i sig menar jag. Maken har gått och tagit prover var 3:e vecka för att kolla Litium-nivån. Och Cipralexen har minskat från 15 mg till 10. Jag är lite nervös hur det ska gå. Jag tog på eget bevåg och minskade dosen i dosetten succesivt så att att förhoppningsvis inte besvären ska bli så svåra. Jag vet inte om det kan bli några besvär vid en medicinminskning, men logiskt verkar det vara att det kan bli det.

Han är piggare och mer företagsam än på åra tal, men samlivet lyset med sin frånvaro. :´-(

I bland känns det som om han inte vara nära mig alls. Antingen är det fel på mig eller också är han inte så pigg än att han orkar med den fysiska biten. Men det är trist att leva i mer ett kompisskap än ett äktenskap. Jag frågade i helgen när jag smekte honom över ryggen om det var skönt. och han sa att det var både och. Jag måste villigt erkänna att jag inte riktigt förstår hur han menar. Jag vet inte vilka delar han inte tyckte om. Jag vet att jag annalyserar för mycket. Men det är svårt att låta bli.

Nej nu kanske jag ska ordna lunch.

kram

Provtagning

Idag var det dags att kolla litiumnivån igen.

I dag tänkte jag på våren. Det ska bli intressant och se hur det blir i vår. Och det kommer en deprsion trots medicineringen eller om vi kan leva som vanligt. Jag hoppas att Maken kommer vara ärlig mot mig. Så att jag får veta i tid om det är något på gång. Nästa gång ska jag se till att alla får rätt hjälp på en gång.

Det är flera månader kvar och jag börjar redan tänka på hur och vad jag ska göra. Hoppas vi slipper nästa år.Vi skulle alla behöva en respit från alla deprissioner ett tag nu.

kram

Hösten börjar komma smygande

Jag börjar bli tröttare som alltid. Jag är så solberoende. Jag längtar redan till nästa vår. Jag avskyr perioden mellan mitten av oktober till mitten av februari. Vissa dagar när solen skiner kan jag städa hela huset och tvätta och jobba på en dag. En annan dag när solen inte skiner är jag glad om jag får fram lunchen.

Maken mår ganska bra. Han har bivärkningar på magen och ska byta Litiumsort. Tyvärr är det ett licenspreparat så det tar lite tid att få hem det. På måndag har han provtagning.

Fredagen förra veckan hade han telefontid med läkaren. Maken sa att läkaren blivit generad när han skulle fråga om vårt samliv förbättrats. Ja det är väll samma som det varit på länge. JAg tror vi har haft sex 7 gånger på hela det här året. Ändå är det kramarna som jag saknar mest. Att få somna i hans famn. Men det kommer väl så småningom.

Jag har frågat honom om han vill att jag ska börja ta insiativ till samvaro( jag slutade med det när jag insåg vilken förödande effekt alla nobbningar hade för min självkänsla). Om han ville men inte orkade ta insiativ, men han trodde det var för tidigt. :-(

Ibland har jag pressat honom till att jag får en kram eller ligga i hans famn en stund även när han mår som sämst, annars går jag under. En kram om dagen är bra för magen. När det gått över en vecka utan en kram eller klapp eller någon annan ömhets betygelse så tycker jag livet är tungt. Nu har han ju kommit så långt att han faktiskt kramar mig i bland och så, men det känns lite som att bo med en vän eller en bror.

Och just nu är han förkyld. Och vad vet vi kvinnor om smärta... Jag har bara fött två barn..

kram